En rapport från vindkraftsbranschens egen europeiska organisation, WindEurope, har på kort tid kommit att behandlas som ett slags objektiv sanning i svensk offentlighet. I stället för att granskas som en partsinlaga har den ofta presenterats som ett neutralt facit, där kritik mot vindkraft främst framställs som ett desinformationsproblem. Det är en utveckling som väcker frågor om både journalistikens roll och kvaliteten i det offentliga beslutsunderlaget. Det menar Joe Formgren, författare, analytiker och kommunikationsstrateg i en artikel skriven för Dagens PS.
Bakom rapporten står WindEurope i samarbete med CASM Technology – inte en oberoende myndighet eller forskningsinstitution, utan en tydlig intresseaktör. Det gör inte rapporten ointressant, men den måste läsas utifrån sitt syfte: att stärka vindkraftens ställning och påverka politik, opinion och investeringar.
Problemet är inte att rapporten finns, utan hur snabbt stora svenska medier tycks ha accepterat dess utgångspunkter. I rapporten riskerar nämligen legitim kritik – om kostnader, leveranssäkerhet, nätutbyggnad och systemnytta – att placeras i samma kategori som desinformation och destabilisering.
Samtidigt är rapporten svag där den borde vara som starkast: i analysen av energisystemets faktiska kostnader och utmaningar. Att förnybart kan vara billigt i produktion är en sak. Men när kostnader för nätförstärkningar, reglerkraft, lagring, reservkapacitet och leveranssäkerhet räknas in blir bilden betydligt mer komplex.
Demokratin gynnas inte av att branschrapporter får en aura av överstatlig objektivitet, eller av att journalistiken springer före granskningen. Desinformation ska självklart bekämpas, men det får aldrig innebära att saklig och tekniskt grundad kritik misstänkliggörs. En seriös energidebatt måste rymma hela perspektivet – från nät och effekt till kostnader, ansvar och långsiktig försörjning.
