Två ungdomspolitiker skrev nyligen en debattartikel med rubriken "Sverige förtjänar bättre energipolitik", som publicerades i Dagens Arena den 28 december. Den rubriken kan nog många hålla med om, men mycket av själva innehållet i artikeln ger en felaktig bild som riskerar att skada Sverige och som de inte är ensamma om att sprida.
Text: Sven Ruin, Civilingenjör och författare Olivia Andrén, vice ordförande SVEF
För oss som sedan länge arbetar i energibranschen, främst med vindkraft, är det skrämmande att se att så många politiker och andra debattörer inte tycks ha riktig kontakt med verkligheten i dessa frågor, som är så viktiga för samhället, och bristen på långsiktig konsekvent inriktning på det förnybara.
I artikeln av Matilda Ekeblad (MUF) och Nike Örbrink (KDU) påstås bland annat att Sverige har elbrist, vilket är en mycket tveksam förenkling. Ser man på årsbasis och till hela landet produceras mycket mer el i Sverige än vad vi förbrukar, vilket gör att Sverige har en stor nettoexport av el. Det som ibland kallas elbrist har främst att göra med otillräcklig kapacitet på vissa platser i elnäten för att överföra el från där den produceras till där den används.
Elpriserna, som varit extremt höga denna vinter, är också något som tas upp som ett slagträ i den artikeln. Istället tycker vi det är på sin plats att förklara att de flesta kraftverksägare, med dagens marknadsbaserade system som byggts upp med bred politisk enighet, naturligtvis vill producera stora mängder el billigt och sälja den dyrt. En strategi för det är att bygga ut exportmöjligheterna och på så sätt skaffa sig bättre möjligheter att sälja dyrt, både i utlandet och här hemma.
Ett undantag är dock när man själv äger sin elproduktion. Delägande är en möjlighet att ha kontroll över sin energisituation, vilket gäller både för företag och för vanliga privatpersoner. Ett exempel är kooperativ vindkraft, där balanskraft kan köpas för en billig penning och elen kan säljas för självkostnadspris till medlemmarna. För de största kraftverken ges dock ofta inte den möjligheten utan de brukar ägas av storägare.
Ekeblad och Örbrink vill också att subventionerna för el ska slopas, vilket vi inte har några invändningar emot. Detta har dock till stora delar redan skett. Vindkraften har utvecklats så mycket att den normalt är lönsam utan subventioner. Det är möjligen andra energislag som vill ha subventioner, för att överleva. Bråket inom EU hurvida kärnkraft ska klassas som hållbar energi kan handla just om att bana vägen för massiva subventioner. Är det så att speciellt Moderaterna, som gjort klassificeringen av kärnkraft till en KU-fråga, egentligen vill möjliggöra subventioner just för kärnkraften men talar med kluven tunga? Trycket som finns på att förhasta beslutet om lagring av kärnavfall är också märkligt och farligt. Som en av oss skrivit om i boken "Världens dummaste folk?" kan det vara en omsvängning på gång till att samhället ska stödja gammal energiteknik, för att rädda dem som sitter på dåliga investeringar. Antagligen handlar det både om att rädda pengar och prestige för en grupp, men inte för samhället som helhet.
När man följer energidebatten blir det väldigt tydligt att argumentationen ofta följer just det intresse som någon vill försvara. Från Ryssland, som har stora intressen i kärnkraft och gas, framhåller man gärna dessa energislags betydelse medan man har en skeptisk hållning till förnybar energi. Från oljebolagen kan man också få höra hur fossil energi är viktig för att kunna hantera väderberoende energikällor, som beskrivs som väldigt opålitliga. Och till den gruppen sällar sig i Sverige även några tunga näringslivsprofiler och flera politiska partier.
I Sverige har bland annat utvecklats ledande lösningar för att integrera väldigt hög andel förnybar energi i elnäten. Denna utveckling, där forskare på Chalmers lade en tidig grund, har tillämpats på isolerade öar. Det har varit intressant att där se hur utmaningarna med mycket förnybar energi kan hanteras. Förnybar energi är inget "skämt" utan något att vara stolt över. Men när man möter argumentation som den i artikeln i Dagens Arena kan man uppleva att det är meningslöst att utveckla förnybar energi i Sverige. Hur bra jobb vi än gör med att lyckas pressa ner kostnader eller visa hur en stor andel förnybar energi kan hanteras i elnätet, så tycks det inte spela någon roll för vissa. Det skulle inte förvåna om fler personer i Sverige numera arbetar bakåtsträvande med att framhålla hur svår att integrera vindkraften är än vi som faktiskt har lärt oss hantera tekniken och arbetar för att utveckla detta ytterligare. En slutsats som man kan dra av den svenska energidebatten är att vill man arbeta för framtidens förnybara energi tycks inte Sverige vara rätt land, för idag har stora delar av näringslivet och politikerna här kommit att styras av fördomar mot det förnybara, vilket också fortplantar sig i stora delar av befolkningen. Om det fortgår blir det än viktigare för den med stora ambitioner om förnybart att gå utanför Sverige, för att kunna förverkliga dem. Och utländska företag låter sig naturligtvis inte hindras av knasigheter i den svenska energidebatten. Sverige riskerar alltså att bli förlorare, men inte av de skäl som artikelförfattarna framhåller.
Eftersom en av den artikelns författare kommer från Kristdemokraternas Ungdomsförbund, kan det också vara på sin plats att påminna om historien, som kanske gått några förbi. KDS, som bytt namn till Kristdemokraterna, var ju ett av partierna som stödde Linje 3 i folkomröstningen 1980 och då ville ha en kraftigt ökad satsning på förnybara energikällor. Socialdemokraterna, som stödde Linje 2, var då mycket mer försiktiga. Miljöpartiet fanns inte på den tiden.
Den satsning som därefter gjordes på förnybar energi hade alltså ett tydligare stöd i Kristdemokraterna än av Socialdemokraterna och blev mycket framgångsrik. Främst genom de mer helhjärtade satsningar som gjordes på förnybar energi i några av våra grannländer utvecklades bland annat vindkraften till ett av de billigaste sätten att generera el. Men många i Sverige, inte minst i näringslivet och olika organisationer, vägrade ta till sig denna utveckling på allvar. Andra, såsom i Kristdemokraterna, tycktes så småningom ha somnat in vad gäller förnybar energi. Det bidrog till att Sverige, som inledningsvis satsat så mycket på forskning och utveckling, missade stora industriella möjligheter och arbetstillfällen, inte minst inom tillverkning av vindturbiner. På senare tid, när utvecklingen av den förnybara energin har gått från vision till realitet, har dock Kristdemokraterna istället bytt planhalva och kan upplevas som opålitligt, speciellt vad gäller förnybar energi. Det är beklagligt att de nu sprider vandringssägner såsom att subventioner av vindkraft snedvrider marknaden.
Den överdrivet negativa informationen som sprids i Sverige om förnybar energi, i synnerhet vindkraft, riskerar alltså att göra stor skada främst för vårt eget land. Att vara dåligt informerad eller styras av fördomar kan aldrig vara en god grund för ett land. I dag är det speciellt tydligt i Sverige att fler borde få upp ögonen för de goda möjligheter som förnybar energi innebär. Det gäller bland annat svenska investerare, som riskerar bli bortskrämda från vindkraften.
Idag är det till väldigt stor del utländska investerare som äger de stora vindkraftanläggningarna i Sverige. Det är viktigt att vi i större utsträckning har ett svenskt ägande av så viktig infrastruktur. Vi skulle helst se att mycket av detta ägande stod under kontroll av oss som använder elen. Om man uttrycker sig försiktigt skulle man kunna säga att annars riskerar vi att tappa kontrollen över elförsörjningen. Om man vill spetsa till det skulle man kunna säga att det som hänt på sistone med elpriserna tyder på att makten över elförsörjningen redan har gått ur händerna på vanligt folk. Artikeln som vi kritiserar tar också upp att elskatten ska sänkas. Inte heller där har vi några direkta invändningar mot det som skrivs, men mot det som utelämnats. Inte ett ord från dem om hur "avregleringen" av elnäten har skapat privata monopol, som i många fall anklagas för att ha höjt priserna oskäligt. Intrycket blir att MUF och KDU vill att staten ska kompensera elanvändarna för detta genom att sänka skatten, det vill säga nätbolagen kan ta höga priser men det märks inte lika mycket.
Flera av de mest springande frågorna i dagens utveckling lyser med sin frånvaro i den artikeln. En är hur vi minskar sårbarheten i vår elförsörjning. Även om vi idag har en väldigt trygg elförsörjning måste vi vara medvetna om att detta lätt kan rubbas i händelse av kris eller krig. För att minska sårbarheten är det viktigt att vi går mot en mer decentraliserad elproduktion, som inte kräver import av bränsle. Det är olyckligt med jättestora enheter som plötsligt kan komma att stängas vid hot. Vi behöver förbereda oss på att i nödfall kunna köra lokala elnät som "säkra öar" med stor andel förnybar energi, vilket bland annat har undersökts i Danmark. Det handlar alltså inte om någon slags överdriven rädsla för att förnybar energi gör elnäten instabila, utan om att se möjligheterna att med förnybar energi mildra de negativa effekterna av en kris orsakad av annat. Observera att Danmark har en betydligt högre andel av sin elproduktion från vindkraft (än Sverige) och hanterar det väl.
Förnybar energi har kommit långt men har stor utvecklingspotential framför sig, speciellt om man ser globalt. Den förnybara energin är lösningen eftersom den just är förnybar, det vill säga evig. Att den dessutom är kostnadseffektiv och i alla avseende ren är ett extra plus. Det gäller biobränslen och vattenkraften, som under århundraden varit basen i vår energiförsörjning men också vind och sol som nu står för dörren. Sverige är unikt med sina förnybara energitillgångar men också unikt när det gäller den tekniska kompetensen att utnyttja resurserna. Det är dags att ta tillvara på möjligheterna på bästa sätt och för det behöver vi politiskt ledarskap med visioner, inte dystopier baserade på vandringssägner.