Nedisning - en säkerhetsrisk

Landskapets utseende gör att förutsättningarna för istillväxt varierar. Foto: Statkraft

I samband med att vindkraften expanderar pågår forskning världen över för att förbättra och utveckla säkerheten vid vindkraftverk. Det har under lång tid dock funnits vissa brister i forskningen då det gäller vindkraft i kallt klimat. I takt med att allt fler vindkraftparker etableras där det råder arktiskt och kallt klimat har behovet av denna kunskap ökat.

Säkerhetsrisker vid ett vindkraftverk kan vara att rotorblad eller delar av dessa lossnar eller att hård snö och is faller ner eller slungas iväg en kortare sträcka. Det finns även risk för fysisk kollision med verk och åsknedslag.

Av dessa bedöms nedisning och risk för iskast vara den mest påtagliga säkerhetsrisken främst i kallt klimat på högre höjd. Övriga risker är relativt sällsynta. Det förs dock i dagsläget ingen officiell statistik över skador och olyckor vid vindkraftverk vilket gör det svårt att dra några egentliga slutsatser.

Nedisning innebär inte bara en säkerhetsrisk för omgivningen utan kan även skada vindkraftverket. Just nu pågår mycket forskning om hur dessa problem ska åtgärdas.

Modell för iskast Gail Hutton, analytiker på Renewable Energy Systems, arbetar med just detta: att se vad som händer när ett turbinblad blivit nedisat. Hon poängterar dock att hon inte simulerar de förhållanden som råder vid nedisning eller sannolikheten av nedisning utan att hon endast tittar på vad som mest troligt sker när isbildning skett.

Förmågan att identifiera och kvantifiera risken för nedisning genom iskast är viktig för att förstå säkerheten vid vindkraftverk.

Renewable Energy Systems har utvecklat en modell för iskast som kan användas för att förbättra planering och utseende av en vindkraftpark men även vid strategier vid turbinstillestånd.

Med hjälp av denna modell försöker hon och hennes kollegor ta reda på hur man kan förbättra infrastrukturen i en vindkraft. Först och främst tittar de på säkerhet för allmänheten, till exempel avstånd mellan turbin och vägar och om det finns risk för iskast inom dessa områden, men även andra faktorer som elledningar eller andra fasta installationer.

Gail Hutton menar dock att precis som med alla modeller av detta slag så går det inte att göra förutsäga alla tänkbara riskscenarior. Ännu har modellen inte testats annat än inomhus men planen är att så snart som möjligt testa den på en av deras egna vindparker.

SMHI utvecklar nya metoder Ett annat forskningsprojekt som gett goda resultat sker vid SMHI. De har utvecklat nya metoder att beräkna nedisning på vindkraftverk.

– Vi har kunnat identifiera när istillväxt kommer att ske på vindkraftverken i våra beräkningsmodeller. Det har vi kunnat bekräfta med värden för verklig istillväxt som vi har samlat in från ett antal kontrollstationer utplacerade på olika platser i Sverige, säger Esbjörn Olsson, forskare på SMHI.

Landskapets utseende gör dock att förutsättningarna för istillväxt varierar, detta innebär att beräkningsmodellen för nedisning måste ha hög upplösning för att ge ett säkert underlag.